Nämen det här var ju festligt.

Inatt vaknade jag av att F rusade ner för trappan. Magsjuka. Sen har han varit helt utslagen hela dagen medan jag tagit hand om barn och gått runt och kännt efter. Sådär som man gör. Samt förberett mig som inför en drabbning. Plockat undan, köpt blöjor, tvättat undan en tvätthög. På eftermiddagen kräktes lille V över hela sig, vagnen, skorna och vantarna. Nähä men går väl och lägger mig då och inväntar kräket. Trevlig kväll på er!

När allt nästan tog slut

När vi åkte gem från Dalarna i
början av Januari och befann oss nånstans söder om Borlänge, på en ganska dålig väg, klev en älg ut framför oss. Jag skulle vilja påstå att den älgade fram. Enorm var den där den svävade över vägen precis framför oss. Det var en älgko, hann jag notera. Jag skrek rakt ut. Sikten var usel eftersom det var mörkt och snöade men på något vis lyckades F bromsa och vi undgick älgen med pass en meter tillgodo. Det är inte mycket i sammanhanget och jag tror att vi krockat om inte F suttit på helspänn med båda händerns på ratten. Om han exempelvis mixtrat lite med radion, eller tagit en klunk ur pepsiflaskan just då. Då är jag rätt säker på att det smällt. Jag tänker på det ibland. Hur nära det var och hur nära vi är. Oftast vet vi inte om det, känner ej vår dödlighet, för vi ser inte kanten. Men den finns där.

Men det kan man ju inte gå och tänka på.

Bloggen, vem är du?

Jag såg att det trillat in några nya läsare och som vanligt blir jag både glad och lite… besvärad? Alltså, den här eftersatta gamla bloggen, som uppdateras för sällan, som knappt bjuder på bilder, som liksom aldrig haft någon röd tråd. Den är inte vad den skulle kunna vara, tror jag. Ett stort problem är nog att jag inte kan bestämma mig för nivån av integritet i bloggen. Helst vill jag liksom vara anonym och inte bli läst, men hallå varför inte bara skriva i en dagbok som på den gamla goda tiden? Mja, jag vill ju samtidigt ha kontakt, läsare, kommentarer. Men utan att hänga ut någon. Det blir ganska platt då. Så nu ser jag egentligen bara två alternativ: sluta blogga. Eller börja på riktigt.

Så gick ännu en vecka av våra liv

Måndag igen och som vanligt lite trökigt men mycket skönt med lite rutiner och barnomsorg. När dörren slår igen efter F och lille V är säkert installerad på förskolan är det som om en suck drar genom huset. Om jag har tur, som idag, vill lillebror krypa ner en stund intill mig och vi tar en liten tupplur tillsammans.

Helgen var fylld av god mat å ena sidan och av en liten sväng av magsjuka å andra sidan. Jag vaknade tidigt på lördagen och kände att allt inte stod rätt till, lyckades mota undan familjen och isolerade mig själv på övervåningen under förmiddagen. Till kvällen kände jag mig helt återställd igen och resten av familjen tycks ha klarat sig.

Lillebror har börjat vakna klockan två varje natt för att prata och peka och det tar nån timme av brottning, vyssjande och vaggande att få honom att komma till ro igen. Jag är så trött och tänker carpa lite sömn nu när chansen erbjuds. Gäsp. Mmmmåndag.

Helg

Just nu: pågår tafatta försök att strukturera upp helgerna lite, jäser vi efter årets första semla, längtar vi lite till barnen somnat pga ska äta grym middag, kämpar jag mot tröttheten efter en vecka av dåliga nätter, jobbar vi hårt på att inte tjafsa om småsaker, kliver vi runt i drivor av leksaker, äter vi mozarellasallad och morotsstavar med dip.

Det finns ögonblick då själva tiden stannar. Som småbarnsförälder fick jag
ett nytt förhållningssätt till tiden. Dagarna, sekunderna, middagstjafset, tandborstningsbråken, sagostunderna. Alla dessa ögonblick går in i varandra, avlöser varandra, bildar en oändlig räcka av NU som på nåt sätt blir till en vardag.
Plötsligt sitter jag i kökssoffan i ett kök som badar i solljus. I min famn sitter en stor liten treåring som har sovit middag och kämpar för att vakna. Hans hår är fuktigt och lockar sig, hans hud doftar så bekant. Han borrar in sig i min tröja och allt står still, och jag tänker att det här är NU. Jag ser inte ens disken som bildar berg på bänken eller de hundra avtrycken av barnhänder på köksfönstret. Jag bara sitter här och kan inte fatta att jag får vara med om detta ljuvliga.

Sen är det över.Maken slamrar med något, bebisen välter sopen och börjar skrika. Treåringen ser sig yrvaket omkring. Jag vill hålla honom kvar. Lite till.

M’key jag fattar

Tvåbarnsgrejen just nu: sover i skift, gnäller i skift, hostar i skift, skiter i skift. Egentligen handlar det mest om dålig tajming, men tex häromdagen vaknade ett barn klockan tre. På natten. Jetepigg. Steg upp, Och det andra barnet vaknade klockan sju. När så barn nr 1 behagade somna om hade barn nr 2 precis vaknat. Osv osv hela dagen.

Om fem år

I söndags, efter skrikutbrott och matlagning och ”jag tycker inte oooom maten” och fem bajsblöjor osv. Då stoppade vi barnen i bilen och körde till Fjärilshuset i Solna. Trötta och hålögda stirrade vi in i det enorma akvariet och spanade efter hajar. Hajar är nämligen mycket intressanta just nu enligt en viss familjemedlem. En annan besökare stod bredvid mig, lite för nära, och när jag vände mig ditåt upptäckte jag att vi var bekanta. Så sjukt att av en slump plötsligt träffas. Det var några år sedan, sist vi umgicks hade de två småbarn och var ärligt talat inte särskilt lyckliga. Vi hade en liten, liten bebis och var fortfarande mestadels ovetande om vad livet som småbarnsföräldrar innebar. Nu stod de där framför oss med två stora barn och såg sådär glada och snygga ut som man bara blir efter god nattsömn. Vi gick och fikade och det var himla trevligt på många vis. Bl.a. gav det oss lite perspektiv. Nämligen. Det kommer andra tider. Om fem år kommer vi förmodligen sakna att ha våra barn hos oss i sängen om nätterna. Om tio år kommer vi knacka på stängda dörrar och jubla när nån vill hänga med oss framför tv:n. Om femton år kommer V rodna när jag visar hans kompisar bilder på honom och hans goa kinder som liten. Svårt att fatta, när småbarnslivet är allorstädes närvarande.

Snabblasagne

Vårt bästa vardagsrecept just nu går snabbt att förbereda.

Vit sås
Hyvla en squash i en stekpanna och fräs mjuk. Rör ner ett paket (200g) färskost och en liten förpackning keso (250 g). Riv i lite ost, vi använder parmesan. Låt allt koka upp till en sås. Salt och peppar efter behag.

Röd sås
Värm en burk krossade tomater av gid kvalitet. Smaksätt med basilika och en halv buljongtärning.

Varva med lasagneplattorna. Avsluta med ett lager vit sås och hyvla över lite ost.

Tadaa. Vegetarisk lasagne.

Träningsdipp, träningsdepp

Jag har noll och ingen motivation till att träna just nu. Helst skulle jag bara vilja lägga mig i soffan och äta semlor till frukost. Trots att jag får sova igen. Iofs inte om nätterna, men F lämnar så jag kan krypa ned och förmiddagsvila med bebisen som återfått sina goda sömnvanor om dagarna. När S eftermiddagsvilar brukar jag köra ett pass i vardagsrummet. Nu vill jag INTE. Jag gör det ändå. Tränar fast det känns motigt. Går en bit när backarna känns för branta. Stretchar lite extra när kroppen bara känns gammal och stel. Men kul är det ju inte. Ändå tänker jag att det här också är en sida av träningen. Att det viktigaste just nu är att fortsätta, att vara snäll mot mig själv, men ändå göra det. Det kommer bli bättre. Snart hoppas jag. För när det känns bra, är det ju så jävla kul.

Söndag är ej längre vilodagen

Alltså denna dag. Gick upp med barnen som vaknade/väckte varandra klockan sju. Kokade kaffe, gjorde bebisgröt, bredde mackor, matade bebisen, torkade bebisgröt, torkade spilld mjölk, sjöng för ledsen bebis, bredde ännu fler mackor och mutade missnöjd 3-åring. 8.30 hade vi ätit klart och då var jag redo att kasta in handduken, så slut. Sen har dagen fortsatt i samma tempo, trots att vi varit två vuxna. Jag snodde åt mig en liten löprunda, men i övrigt har det varit barn, barn, barn hela dagen lång. Nu stundar pizzakväll framför tv:n utan barn och herregud vad jag ska carpa. Och ta ett glas rött till pizzan. Imorgon måndag, rutiner, barnomsorg. Blir bra det.